Om glas och glasfusing

Glasfusning innebär att man genom upphettning smälter samman och formar kalla glas till konstverk. Temperaturen i ugnen kan gå upp till 900 grader. Olika former och effekter fås genom olika sätt att kombinera, forma och bränna det. Det är en uråldrig konstform, som praktiserats i över 4500 år. Den tros ha sina rötter i Babylonien, men också i Egypten har den praktiserats i flera tusen år.

Tekniken att smälta samman glas på detta sätt är mycket äldre än glasblåsningen, vilken tros ha uppkommit i Syrien för ca. 3000 år sedan. I Europa lärde vi oss att blåsa glas på 800-talet, då med hjälp av indierna. Till Sverige kom glasblåsartekniken på 1560-talet, då Gustav Vasa tog initiativ till att ett litet glasbruk anlades i Stockholm. Det glaset var det emellertid bara kungen och adeln som fick åtnjuta. Så småningom, framförallt på 1700-talet, fick Gustav Vasas lilla exklusiva bruk konkurrens av andra större glasbruk. Framförallt i Småland anlades det på 1700-talet många bruk.

Samtidigt började man också öppna glasbruk där fönsterglas tillverkades. Detta pågick fram tilll 1930-talet, då sista fönsterglasbruket lades ner. Även många andra glasbruk har i slutet på 1900-talet fått läggas ner i Sverige. I stället har vi i allt större utsträckning börjat importera glas, till exempel från Kina.

Tekniken glasfusing återupptäcktes i USA på 1900-hundratalet, någon gång mellan 1940- och 1970-talet. Där fick den ett enormt uppsving och spreds vida kring. I Sverige var traditionen att jobba med glasblåsning, alltså varmt glas i glashyttor, stark. Men nu blir det också allt vanligare med glasfusing, då man arbetar med kallt glas.

Hur går det då till att fusa glas?

Det finns olika tekniker för detta. De bränntekniker jag mest använder för att göra smycken är fullfusing, nivåfusing och tackfusing. Fullfusing innebär att de olika glasbitarna smälter samman helt och hållet, och kanterna blir mjukt rundade. Nivåfusing innebär att glasbitarna delvis smälter samman, men det är möjligt att urskilja de olika delarna, och man får en lager på lager-effekt. Med tackfusing menas att glasbitarna behåller sin form nästan helt och hållet, ser mer ihoplimmade ut än sammansmälta.

Fullfusing                                                                    

Nivåfusing          

 

Tackfusing        

 

Man kan också göra helt andra saker än smycken. Har man en större ugn kan man göra såväl fat, som skålar, glas, tallrikar, konstverk av olika slag, med mera. Möjligheterna är oändliga. Man kan också använda olika formar att slumpa glaset i efter att man smält samman det. Då lägger man det i eller på exempelvis en gipsform, låter det smälta ner i den genom att upphetta det ytterligare en gång.

Vad behöver man för utrustning?

Man behöver en ugn avsedd för fusning, samt något slags separatormaterial som gör att glaset inte fastnar på underlaget. Det behövs förstås också glas och verktyg. Det finns olika slags glas, men de två vanligaste att använda är Bullseye Co eller Spectrums glas System 96. Glaset är oftast tre eller två millimeter tjockt. Det har den egenskapen att när det upphettas strävar det efter att bli ungefär sex millimeter tjockt. Alltså drar det ihop sig när det endast är ett lager som smälts ner, medan det flyter ut om det är många lager. Det är bland annat detta som gör glas så levande och spännande att arbeta med. Det är sällan det går att förutsäga exakt hur det kommer att bli när det smälts ner. Alltid lika spännande att öppna ugnen!

De verktyg man behöver är bland annat glasskärare, olja, knäcktång, mosaiktång, bord att skära på, workshop för att skära räta linjer, pincett, sax, lim, färgpennor, linjal, och diamantslipsvamp. Ett par glasögon som skyddar är också bra. Plåster är bra att ha nära till hands, då det ibland händer att man skär sig. Mat och dryck bör man ha så långt bort att det inte riskerar att hamna glassplitter i dem.

Så här kan det se ut på mitt skärbord när jag skär ut glasbitarna:

För att det fusade glaset sedan ska bli till smycken behövs det också ett flertal tillbehör, till exempel hängen, kedjor, örkrokar, lås och bindöglor, gummiband, samt lim som håller för både glas och metall.

Vill du veta mer om grunderna i glasfusing, rekommenderar jag boken nedan, vilken jag använt som källa här; Glasfusing, av Jeanette Skogshus. En bra sajt för mer information är också Glaskonst i fokus: www.glaskonst.ifokus.se.

Sophie G. Hallgren

Källor:
Skogshus, Jeanette: Glasfusing, Jeanette Skogshus och Bilda Förlag 2008
Rittsell, Eva: Att fusa glas – uråldrig teknik , Puliceringsdatum 2006-03-22:
http://glaskonst.ifokus.se/articles/4d717979b9cb462239089f65-att-fusa-glas-uraldrig-teknik?4d71249db9cb462141046f84-1-10-glashistoria